Lika bra att inse faktum

Jag menar hösten förståss. Det blir ingen stilla vacker övergång till höstgarderoben för träden, i alla fall inte här i väster. Jag sitter på min uteplats och småpratar med min lönn som brukar prunka i rött, orange och gult vid den här tiden. I år tar vind och regn hand om varenda blad innan det hinner skifta färg. Jag gissar att hälften av löven sitter kvar, och de är alla gröna. De gula ligger på marken nedanför eller blåser bara omkring. Jag får glädja mig åt minnen från andra höstar. Visar här en målning jag gjorde för ett par år sedan under en fantastiskt färgrik höst. Under de femton åren jag bott här har lönnen och jag verkligen blivit vänner. Det är den ögonen faller på när jag sitter och filosoferar över livet, med kaffe och en cigg. Från början var den en tanig illa hanterad liten lönn som kom i vägen när den stora björken som stod bredvid den skulle fällas (för att grannen klagade över björklöv i sin swimmingpool, bevars!!). Sned med tredjedelen av kronan bortsliten. Sedan har den vuxit till sig i symmetri år från år. Nu är den ett stort vackert fullkomligt symmetriskt träd. Det är som om vi följts åt i vår tillväxt under åren. Bara när alla löven fallit av ser man att stammen är kluven, snodd omkring sig själv i ett komplicerat mönster. Jag förundras över naturens förmåga till självläkning och försöker tillämpa tankarna också på mitt eget liv. Inte behöver man berätta för kroppen hur den skall läka ett sår. Det är inbyggt i alltings vilja till växt och helande. Vi borde lita mer på det underverk vår kropp är, på alla tusentals, eller miljontals processer som måste samordnas för att vi skall leva. Så...bara att njuta av årstidsväxlingen hur den än blir, både när det gäller övergång till höst i naturen och övergång till den höst i livet som åldrandet är!