När jag gick igenom gamla bilder för att lägga upp i mitt Jalbum kunde jag inte missa att min drivkraft till bildskapande förändrats, ja faktiskt nästan förvunnit. För många år sedan när jag började med mitt Renderosity-galleri. var jag olycklig och neurotisk. Det var en stark drivkraft till bildskapande, detta att framställa känslor och sinnestillstånd som jag själv halvt medvetet bearbetade. Rent terapeutiskt väldigt givande, och andras kommentarer på vad bilderna väckte i dem gav mig ledtrådar till min egen process. Så har åren gått och jag har blivit mer och mer hel och helad från gamla trauman. Nu står jag här på jorden och är plötsligt tillfreds med livet. Jag vaknar på morgonen med en lyckokänsla i magen. Vad skall denna dagen innehålla? Mer och mer har min inre drivkraft till att skapa förändrats och rentav försvunnit. Djurporträtten kom som en räddande ängel. Här får jag skapa porträtt som bara uppväcker kärlek i mig, jag lär känna djuren när jag jobbar med bilderna, det känns så i alla fall. men bara djurporträtt fyller inte mitt kreativa behov, jag vill göra mer,men plötsligt står jag här utan motivation. Jag har inga rädslor, inga lik i garderoben jag vill dra fram och titta på. jag känner inte att det finns ouppklarade saker i mitt liv utan vill leva framåt, inte rota i det som en gång var.
Vad gör jag då? Vilka bilder kommer ur detta. Är det sant att man måste vara olycklig för att skapa, att otillfredsställelsen är en mäktig drivkraft? Jag vet inte, så har det varit i alla fall för mig.
Så... mina vänner, vad gör jag nu? Att befinna mig i detta vacuum skrämmer mig inte, gör mig mest nyfiken på hur livet kommer att utveckla sig...och mig. Man kan ju inte bara stänga ner den kreativa impulsen, den är inbyggd från början. Vilka bilder väntar på att födas???
Det får väl framtiden utvisa. Just nu befinner jag mig i ett slags ingenmansland vad bilderna beträffar. Denna bloggen har ju varit byggd mest på gamla bilder. Visserligen har jag en skatt på 1500 bilder eller så att hämta från, men jag vill ju att det jag visar skall spegla mitt liv här och nu. det ligger ju i bloggandets natur. Tålamod min kära Vädur!! (jo det är jag det) LOL
1 kommentar:
Åh tack kära du! Du har rätt, det är synd att gnälla när det finns så mycket vackra ting!
Vacker bild! Lite synd dock att man ser "klonings-dragen" vidare uppåt i hennes hår, om du förstår vad jag menar. Att man ser att bland annat hennes öra "kopierats" flera gånger... Förutom den lilla parantesen, så var det en väldigt vacker bild!
Ha en kanonbra helg!
Puss & Kram
Skicka en kommentar