Idag fick jag verkligen se i ögonen hur mycket eremit jag är. Gick av nyfikenhet in i en amerikansk site där allt gick ut på att samla poäng genom att samla vänner, kommentera och visa upp sina portofolios för kommentarer och bjuda in i grupper etc. jag blev överöst av vänförfrågningar utan att ens ha lagt in en avatar, mycket mindre visat några bilder. Därefter är min inbox full, och jag känner bara: krav, krav, krav. Nej, detta var nog inget för mig som vill ha lugn och ro, visa mina bilder och ha en liten krets av vänner att dela mitt liv o mina bilder med.
Jag är förbi jagandet efter publicitet, jag VILL inget med mina bilder mer än att visa dem. Jag vill gärna se dem ute i världen, skulle gärna vilja sälja tryck, men inte känna det tryck som längtan efter en karriär som konstnär skapar. Jagandet efter uppmärksamhet känns så fjärran.. jag ser mig så lycklig som pensionär, behöver inte jaga livet ur mig för att få mat på bordet. Dessutom hårdnar klimatet för konstnärer så fort det är oroligt på pengamarknaden. Kulturen är det första som får stryka på foten. Tyvärr, eftersom vi behöver föda för själen likaväl som för kroppen. Frågan är om inte det är viktigare i det långa loppet. Där har skolan en uppgift att fylla. Inte stryka allt kreativt så fort tiderna hårdnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar